Ensam stark?
Jag tvivlar. Jag blir som en barnunge när jag är ensam. Jag tänker för mycket. När jag har folk omkring mig får jag annat att tänka på, roliga tankar.
Dennis åkte iväg kl 11 för att träna. Lugnt tänke jag! Då hinner vi ju laga mat tillsammans senare och bara ta det lugnt innan jag åker till Mullsjö för att titta på lillasyster när hon sjunger. Klockan är nu strax 17:30 och ingen Dennis. Han är för snäll! Kompisen Johan behövde hjälp med bilen och klart att han ställer upp och hjälper till. Och blir dessutom bjuden på mat, fick jag reda på när jag redan hade börjat på potatisgratängen. Suck. Jag är så känslig! Ringer honom och frågar vad han vill ha till gratängen. "Laga vad du vill, du vet att jag äter allt." Okej. "Men Johan bjuder mig på mat senare för att jag hjälpt honom med bilen..." Jaha. Och Emelie som redan varit ensam i flera timmar bryter fullständigt samman och snyftar fram: "Men jag som redan har skalat potatisen!" Böööööl. Varför klarar jag inte ensamheten? Jag blir som förbytt. Jag vill kunna älska att umgås med mig själv, tolka det rätt. Jag vill ha ett intresse, en hobby, någonting som jag kan göra när jag är ensam utan att gå runt som en zombie och tycka synd om mig själv för att jag är ensam. Emelie, du ÄR inte ensam! Det FINNS folk du kan ringa till. Men jag orkar inte. Jag vill vara själv, fast ändå inte liksom.
Får väl ställa in maten i kylen så han får smaka på det ikväll. Gott var det i af. Jag har ju ätit det. Själv.
Stackars stackars ensamma själ...
/Emelie
Du är inte ensam vännen!