Mitt liv som Emelie

Egentligen är det nog väldigt känsligt. Egentligen är det nog inte alls populärt att jag skriver det här, eftersom han härrom dagen ifrågasatte varför jag hade skrivit om den där "hemligheten" ni vet, när Dennis var på gymmet.
Tydligen läser han min blogg ibland. Fast han blev inte arg. Han bara garvade och sa som han brukar göra på sitt skämtsamma sätt: "skriv inte om mig!" Min söte gulleplutt. Fy vad jag älskar honom.

Fick den där låten på huvudet precis. Den där "det finns bara en av mig och det är jag. det finns bara en av dig och det är du. Det finns bara två av oss, och det är vi".
Jag blir helt tom när jag tänker på det.
Vet inte om jag ska fälla en tår eller bli lycklig.
Varför skulle jag bli lycklig?
Dennis sa det en stund efter: "sluta gråt, för gråter du nu så kommer jag gråta också..."
Sedan gick han iväg.
Det är uppenbart att det är jobbigt för honom.
Svårt.
Känsloladdat.
Men en sak jag funderar på. Hur har han lyckats tiga så länge?
Jag förstår inte det.

Med lite ironi i det fetstilta i låttexten kan ni nog ana vad det är frågan om. Annars får ni något att fundera på.
Jag är fortfarande i lite chock.
Dennis, du är den ende för mig.
Den rätte.
Du är allt.
Blir helt gråtfärdig och rörd när jag skriver och jag inser att detta, honom, han är mannen med stort M.

Behövde bara skriva av  mig lite...Det blev jobbigt.