Mitt liv som Emelie

Nämen, se goddagens!

Jag har nyss kommit hem från läkaren. Eller, nyss och nyss. Jag har väl varit hemma en stund och efter läkarbesöket gick jag en sväng på stan och kikade lite...

Har funderat ett tag på om jag ska skriva här vad jag gjorde hos läkaren. Har kommit fram till att det inte är så farligt att skriva det här eftersom det (nog) bara är mina vänner som läser bloggen.
Jag har varit och satt in en kopparspiral.
Det var den värsta smärta jag känt i HELA mitt liv.
Okej, att föda barn är nog 1000 gånger värre men jag har ju aldrig gjort det så detta var värre hittills.
Inte nog med att det är sjukt skämmigt när man ska lägga sig i den där gynstolen och sära på benen för en manlig läkare, så tar han fram sina verktyg och man börjar bli lite orolig.
En tång, en stor grej som ser ut som en dildo (som hör till ultraljudet), en lång mätsticka i stål och några andra plastverktyg som han använde för att "bända upp mig med".
Lät väl underbart?
Sjuksystern som stod brevid bad mig att andas precis som när man föder barn. In genom näsan, ut genom munnen.
I början gick det bra.
Sen kom smärtan.
Det började sticka i händerna, svetten fullkomligt rann från pannan och det kändes som att jag skulle svimma!
Tog nog lite för många andetag där.
Samtidigt som jag såg alla verktyg, svettades och skakade av smärta så suckar läkaren lite och säger: "vi gör ett försök till".
Va? Hade han inte satt in den än? Nähä, då hade han visst bara mätt något med den där enorma mätstickan i stål.
Där hade jag legat och trott att jag skulle dö av smärta och så ska han göra ett försök till!
Sjuksystern stod nu och höll i mina händer och lugnade ner mig. Hon var fantastisk, helt underbar människa!
Hon tyckte att jag var så stark och avslappnad trots min enorma smärta.
"Du är så otroligt duktig Emelie!"
Det gjorde att man fick lite extra kraft att försöka stå ut med ett försök till.
Då kom tången.
Jag trodde att den värsta smärtan redan var nådd.
Men så kom den där tången. En tång i stål som han skulle bända upp mig med. Med en massa konstiga redskap down there så hämtade han äntligen spiralen. Det såg ljust ut. Det skulle nog fungera att sätta in den. YES.
Och det gjorde det. Efter en otrolig smärta så satt den på plats.
Fick lägga mig på en brits med en varm och go riskudde på magen. För det kändes som en otrolig mensvärk efteråt och det gör det fortfarande.
Läkaren var helt fantastisk. Så duktig! Men sjuksystern som höll i mina händer och klappade mig på pannan. Hon som berömde mig något enormt efter denna pers. Hon är värd all cred!

Nu kan jag ha den där i fem år om allt går som det ska. Jippie!
Bort med alla hormoner!
Jag är så STOLT över mig själv att jag fixade det och den äntligen sitter där!